Bye, bye, bye

Busshållplatsen med alla chickenbussar.
 
Honduras var obeskrivligt vackert. 
 
Taggad på att åka hem efter fem månader i syd och centralamerika. 
 
Den sista selfien någonsin med min fina keps. RIP.
 
Torsdagen den fjärde februari vaknade vi tidigt, gick till affären och köpte billig rom innan vi hoppade i en taxi, buss och sen en buss till innan vi kom till gränsen mellan Nicaragua och Honduras. Vi promenerade över den lilla gränsen och sen hoppade vi en buss, en buss till och en taxi för att ta oss till Tegucigalpa och vårt hostel. Det var en jättemysig resa genom bergen och både Nicaragua och Honduras är så vackert!!! Hela resan satt jag och tittade ut genom fönstret med musik genom öronen. Trötta som vi var när vi kom fram köpte vi med oss Pizza Hut till hotellet som vi åt på vårt rum och sen somnade vi. Dagen efter, fredagen den femte, packade vi ihop våra väskor och hoppade in i bilen som tog oss till flygplatsen. Där checkade vi in för vårt flyg, köpte lite mat och satte oss sen för att vänta på vårt flyg. Matto skulle flyga Tegucigalpa - Panama City - Amsterdam - Stockholm och jag skulle flyga Tegucigalpa - San Jose men trots att vi hade olika destinationer skulle vi med samma flyg, det stannar nämligen i San Jose för att släppa av och plocka upp folk, så vi gjorde sällskap ut till flyget och när vi landat i San Jose kramade jag hejdå till honom innan jag gick av. Då var det hejdå Matto, hejdå sällskap och hejdå min adidas keps för den tappade jag på flyget och har inte fått tillbaka </3 
 
Efter det tillbringade jag två nätter i San Jose och gladdes över att få vara ensam, gick till ett shopping center och hängde där i bokaffärer och på bio. Såg The Revenant som var helt okej och köpte en barnbok på spanska så att jag kunde öva upp mitt språk i och med att jag inte kunde ett enda ord spanska. Efter den andra natten packade jag snabbt ihop mina väskor och hoppade in i en taxi till busshållplatsen där jag köpte en biljett för bussen till Jacò som jag sen hoppade på.... 
2016, min vardag | | Kommentera |

Somoto Canyon

På tisdagen vaknade vi ensamma och tog oss direkt till den lilla flygplatsen där vårt flyg skulle gå, vi väntade på den söta lilla flygplatsen där securityn mest bestod av en person med ett magnetwand som de drog över kroppen i en halvtimma och klev sen in i det söta lilla flyget och flög iväg. Vi mellanlandade i Bluefields där vi släppte av och plockade upp lite passagerare innan vi slutligen landade i Managua. Där väntade vi inte i mer än tio minuter innan vi hoppade i en taxi till Mayorema busshållplatsen och hoppade på bussen mot Somoto. Det var så skönt att äntligen vara på fastlandet, nära storstaden och vara beroende av bussar inte båtar för att ta sig någonstans. Vi njöt hela den tre timmar långa bussresan upp till Somoto och trots att det börjat mörkna när vi kom fram var vi otroligt glada över att vara framme i en lite svalare stad med asfalt, bilar och bussar. Vi checkade in på ett jättegulligt litet hostel vid namn Luna och begav oss sen ut på stan i jakt på middag. På restaurangen vi käkade träffade vi två kompisar som vi åkte ut till Corn Islands med och tillsammans med de och ett annat par bokade vi en tour av den närliggande kanjonen till dagen efter. 
 
Måttligt imponerad av att vi skulle få åka i flaket på bilen på väg till kanjonen.
 
Så himla vackert och bergigt.
 
Söta små kor som låg och vilade sig i solen.
 
Lite vatten, lite kanjon. 
 
Vi såg en vandrande pinne!!!
 
 
Somoto Canyon var otroligt vackert och under turen fick vi vandra, vada och simma oss igenom den. Sen stannade vi också på ett par ställen där det var lite djupare och hoppade från de högre klippväggarna rakt ner i vattnet - trots att vi hade kläder och skor på oss.
 
Pretty canyon // färdig vandrade. 
 
På onsdagen vaknade vi svala och utvilade utan stress i kroppen, vi gick upp jättetidigt och gick tillsammans med de andra ut för att få tag på en taxi så att vi kunde ta oss till busstationen och åka upp till Esteli där vi blev upphämtade av guiden Henry. Han skjutsade oss sen till gården där vi fick lämna våra saker och förbereda oss för hike. Sen bar det av ner mot kanjonen, vi fick vandra i stekande hetta men så fort vi kom ner i kanjonen blev det lite svalare och efter att vi simmat första gången tog vi av oss våra tröjor så att vi fick lite färg. På vägen blev även vattnet djupare och vid en plats var det flera meter djupt så man fick klättra upp på en klippvägg och sen hoppa ner i vattnet; först från en tre meters höjd, sen en fem meters, sen en tio och sen en femton där jag såklart var tvungen att hoppa! Det var en jätterolig upplevelse och kanjonen var så otroligt vacker, rekommenderas varmt om man är i Nicaragua. Efter den långa hiken blev vi bjudna på lunch uppe i stugan och satt sen alla och halvsov i bussen på väg tillbaka. 
2016, min vardag | | Kommentera |

Fast på Big Corn

Söndagen den sista januari var vi uppe tidigt och checkade ut från vårt hostel, vi gick ut på ön och tog en sista frukost på ett av våra stammishak där det fanns wifi. Efter att vi ätit oss mätta och gjort det vi kunde göra med wifit så hämtade vi upp våra väskor, gick ner till hamnen och hoppade i pangan som skulle ta oss till Big Corn. Vi kom dit och visste att det förmodligen skulle vara en lång kö till båten från Big Corn och kände väl inte riktigt att det var någon poäng med att lämna hamnen utan hängde kvar där i väntan på att båten skulle gå. Efter timmar av väntan kom våra svenska kompisar förbi och vi fick då reda på att det inte skulle gå någon båt den dagen för regeringen hade ändrat reglerna för vad båtar var tvungna att ha (godkända flytvästar, åror och emergency flares) för att få gå ut på vattnet över natten. Då ingen av båtarna hade några av dessa grejer (och det inte gick att få tag på där på ön) stannade i princip hela båttrafiken av i hela Nicaragua. Så vi fick ta in på ett hostel för natten och hoppas på att de löst det till dagen efter. 
 
En väldigt liten, väldigt smutsig och väldigt söt katt som bodde i butiken. 
 
Flygplatsens landningsbana. 
 
Det gick att gå en genväg över flygbanan och här var man välkommen att gå trots att ett flyg bara var fem minuter bort och sedan ven förbi oss när vi gick utmed landningsbanan på andra sidan. 

Lokalbefolkningen demonstrerade eftersom inga båtar fick komma eller gå men de tog fortfarande emot turister till ön via flyg så alla resurser blev uttömda. De brände däck (vilket är vad som orsakade röken i bilden) och det sköts varningsskott på landningsbanan där demonstrationen hölls. 
 
Båten våra kompisar till sist fick lämna på! 

Tidigt på måndagen var vi uppe och i hamnen igen, där hade ingenting ändrats så i sällskap av våra svenska kompisar och fyra andra nyfunna vänner från Polen, Spanien och Colombia tog vi oss till flygplatsens immigration office för att skälla på de så att vi skulle kunna få komma därifrån - Matto och jag hade nämligen flyg att passa och våra nya kompisar hade visum som snart skulle gå ut. Efter en timme där insåg vi dock att det förmodligen inte skulle hända så mycket inom de närmsta dagarna så Matto och jag tog oss in på flygplatsen och köpte varsinn flygbiljett så att vi garanterat skulle kunna ta oss därifrån i tid för att hinna med våra flyg från Tegucigalpa i Honduras. Efter att vi blivit klara på immigration office gick vi vidare till turistkontoret hos den lokala regeringen. Där kunde de inte heller göra så mycket men vi fick i alla fall skriva ett papper hos de som vi skulle kunna ge till våra försäkringsbolag eller immigrationen om vi blev kvar så länge att våra visum gick ut. Så småningom var vi tvungna att ge upp så vi åkte tillbaka till hostelet, gick ut för att äta lite lunch och satte oss sen i hamnen igen med hopp om att det skulle komma en båt. Mot kvällen sen var det till slut en båt som fått ihop allt det de behövde för att få ta med sig passagerare, så 40 personer fick hoppa på båten och åka därifrån (i jämförelse med de 100 som i vanliga fall brukar få plats på båten). Matto och jag vinkade hejdå till våra nyfunna vänner och gick sen tillbaka till vårt hostel för att sova. Important information: En del undrar varför vi inte tog båten när den väl hade kommit men resan till Corn Islands hade varit ca 30 timmar lång och vi hade tur med att komma med alla båtar i tid utan problem, vi kunde inte garantera att båtarna från El Bluff eller Bluefields skulle gå och ville inte riskera att fastna där och därmed missa våra flyg igen. 
 
 
2016, resor | | Kommentera |
Upp