Handtrallan

Söndagen den sista januari var vi uppe tidigt och checkade ut från vårt hostel, vi gick ut på ön och tog en sista frukost på ett av våra stammishak där det fanns wifi. Efter att vi ätit oss mätta och gjort det vi kunde göra med wifit så hämtade vi upp våra väskor, gick ner till hamnen och hoppade i pangan som skulle ta oss till Big Corn. Vi kom dit och visste att det förmodligen skulle vara en lång kö till båten från Big Corn och kände väl inte riktigt att det var någon poäng med att lämna hamnen utan hängde kvar där i väntan på att båten skulle gå. Efter timmar av väntan kom våra svenska kompisar förbi och vi fick då reda på att det inte skulle gå någon båt den dagen för regeringen hade ändrat reglerna för vad båtar var tvungna att ha (godkända flytvästar, åror och emergency flares) för att få gå ut på vattnet över natten. Då ingen av båtarna hade några av dessa grejer (och det inte gick att få tag på där på ön) stannade i princip hela båttrafiken av i hela Nicaragua. Så vi fick ta in på ett hostel för natten och hoppas på att de löst det till dagen efter. 

 

 

 

 

Tidigt på måndagen var vi uppe och i hamnen igen, där hade ingenting ändrats så i sällskap av våra svenska kompisar och fyra andra nyfunna vänner från Polen, Spanien och Colombia tog vi oss till flygplatsens immigration office för att skälla på de så att vi skulle kunna få komma därifrån - Matto och jag hade nämligen flyg att passa och våra nya kompisar hade visum som snart skulle gå ut. Efter en timme där insåg vi dock att det förmodligen inte skulle hända så mycket inom de närmsta dagarna så Matto och jag tog oss in på flygplatsen och köpte varsinn flygbiljett så att vi garanterat skulle kunna ta oss därifrån i tid för att hinna med våra flyg från Tegucigalpa i Honduras. Efter att vi blivit klara på immigration office gick vi vidare till turistkontoret hos den lokala regeringen. Där kunde de inte heller göra så mycket men vi fick i alla fall skriva ett papper hos de som vi skulle kunna ge till våra försäkringsbolag eller immigrationen om vi blev kvar så länge att våra visum gick ut. Så småningom var vi tvungna att ge upp så vi åkte tillbaka till hostelet, gick ut för att äta lite lunch och satte oss sen i hamnen igen med hopp om att det skulle komma en båt. Mot kvällen sen var det till slut en båt som fått ihop allt det de behövde för att få ta med sig passagerare, så 40 personer fick hoppa på båten och åka därifrån (i jämförelse med de 100 som i vanliga fall brukar få plats på båten). Matto och jag vinkade hejdå till våra nyfunna vänner och gick sen tillbaka till vårt hostel för att sova. Important information: En del undrar varför vi inte tog båten när den väl hade kommit men resan till Corn Islands hade varit ca 30 timmar lång och vi hade tur med att komma med alla båtar i tid utan problem, vi kunde inte garantera att båtarna från El Bluff eller Bluefields skulle gå och ville inte riskera att fastna där och därmed missa våra flyg igen.